eleyonor

Från en takterrass på tolfte våningen blickar vi ut över staden. Det har regnat i flera dagar men vinden som nu blåser över skyskraporna bär doften av hav och kust. Jag känner mig hemma igen.

Vi vandrar omkring över betongplattorna, utforskar utsikten, byggnaderna och bergsmassiven ur olika perspektiv. Jag bär hatt och fotograferar. Xiao Yue spelar 747 på min stålsträngade gitarr. Så lätt att fångas av pulsen som rytmiskt skyndar genom staden oavsett folkets stundande hjärtslag, att fastna i samma tempo som det motoriska regelbundna. Men vi är konstnärer, eskapister. Att undvika att fastna i ett mönster -

Ibland upptäcker man sig själv i ett ögonblick som förändrar hela den här musikaliska formeln. Plötsligt hamnar man liksom utanför allt det där omgivande verklighetsbruset. Vi blickar ut över staden och andas och tänker nog att livet är vackert ibland. Att detta nog är en sån där stund som många skulle kalla religiös eller helig, om man tror på sånt. Regnmolnen lättar och glider sakta iväg österut. Så långt man kan se härifrån, och ändå, så otroligt lite man egentligen uppfattar. Det handlar om perception, om att se och inhalera en liten del av den oändliga mänskligheten.

Och här står vi, beskådar livet från ovan som hökar eller änglar. Det är obeskrivligt och lite magiskt, som en vy från ett luftslott.