PAPAYA
sunday sights
nov. //
Ett litet urval av bilder jag tagit i november.
GALLERY OPENING / KUNMING
Besökte invigningen av ett nyöppnat konstgalleri i Kunming tillsammans med Frida, Aria och Ying-Sin samt konstnärerna Lovisa och Luo Fei.
23.10.10
Livet är vackert. Det enkla är vackert. En porlande bäck, ett stycke akustisk livemusik från en bar, en man som skriver visa ord på Dongba i kolsvart bläck. Livet - strukturen hos träet på en gammal bro, en kopp svart kaffe, en katt som klättrar över tegelpannorna på ett kinesiskt tak, röda rislampor som vajar i den aldrig tystnande vinden. Vi bevittnat allt. Utdöda språk, buddhistiska böner, tyngden från våra ryggsäckar mot trötta axlar, överfyllda askkoppar på de handvävda bordsdukarna, och vi andas in atmosfären, lugnet och historien.
I Shu He spelar två unga män melankoliska melodier på en öde bar. De har dragit ner sina hattar och mössor långt över pannbenen. Deras ögon smälter samman med skuggan under luggarna och gör deras blickar osynliga för omgivningen. Sångerna känns uppgivna och trasiga trots att vi förstår få ord av lyriken. Gitarrspelet är avskalat och stundtals vagt, men någonting i tonerna fastnar på hjärtats näthinna och framkallar en inre gåshud. De röda stearinljusen brinner i natten, cigarettröken dansar över borden och vi blir kittlade av musikens tentakler. Ingen av oss kommer att vilja lämna den här platsen.
Dom spelar Wish You Were Here i en version som jag aldrig hört förut. Verserna är annorlunda, liksom tonarten och rytmen. Detta är deras tolkning av någonting vackert. Tvetydighet och perspektiv, det där med att skönheten ligger i betraktarens ögon. Att definiera något subjektivt utan att trampa någon på tårna. Svårigheten i valfriheten, men den här versionen är precis som originalet kraftfull i sin enkelhet. Så många gånger samma rader nått mina trumhinnor och framkallat eufori, men ikväll blir jag nostalgisk snarare än euforisk. Jag minns när vi framförde samma låt på ett ålderdomshem för döende gamla i Sverige. Ljudvågorna från två blyga gitarrer och en lågmäld sångerska mötte öron med nedsatt hörsel i matsalen på Rosenholm. Vi såg tröttheten i deras ögon, ålderns brådska i de rynkiga ansiktena, de blå ådrorna under den tunna bleka huden, och vi såg livet och dess obarmhärtiga sätt att långsamt tyna bort.
På ett tibetanskt café i Lijiang. Jag lutar mitt trötta backpackerhuvud mot väggen och blickar ut genom det öppna fönstret. Från översta våningen kan man se allt som händer på gatan nedanför. Försäljarna i de små butikerna, de mossiga takåsarna, människornas planlösa fotsteg över de kalla uråldriga gatstenarna. Xiao Yue tecknar kolskisser och röker kinesiska cigaretter. I våra ryggsäckar finns spår, minnen, memoarer ifrån platser vi besökt. Fragment, svaga dofter som från läder, små rester av glasklar overklig verklighet. Jag vill aldrig sluta resa, färdas, skapa.
På ett tibetanskt café i Lijiang: Så sitter vi återigen i gränslandet, i skärningspunkten mellan musiken från två barer, mellan illusioner och kulturrevolutioner, förväntningar och realism och jag vet inte om jag någonsin varit så våldsamt närvarande i ett ögonblick som just nu.
Utkast: Okt. 17, 2010
Söndag eftermiddag. Jag sitter på ett café med Xiao Yue och dricker café au lait. Som så många gånger förr. Detta har blivit vårt andra, eller tredje, kanske fjärde hem förutom vår lägenhet i Drakträdgården. Det är fint att kunna ha platser som den här att komma tillbaka till, en plats där man kan känna sig hemma i allt det här när man virar halsduken tätare runt kroppen och smuttar på sitt kaffe. Det doftar av kanel och vaniljthé, pasta och ugnsbakad aubergine. I timtal kan vi sitta här och plugga kinesiska, diskutera konst eller bara titta på folket som passerar på gatan nedanför. Ur högtalarna strömmar Chet Baker, jazz eller smalare asiatiska instrumentala band.
Bortsett studierna på galleriet och de korta visiterna i lägenheten då vi fyller våra väskor med anteckningsböcker och blyerts är vi sällan hemma. Från sovrumsfönstren kan man se hela staden leva och andas utanför, i dimma, regn eller solsken. Ibland firar vi födelsedagar, fikar eller äter middag med våra kinesiska, jamaicanska, afrikanska, japanska, koreanska, thailändska eller polska vänner. Det är trevligt och sällskapet är fantastiskt. Vi går på konserter, exhibition openings, spelar biljard och besöker små dekadenta barer. På helgerna spelar våra afrikanska vänner i Green Lake Park. Rytmerna från bongo och kongastrummor fortplantar sig genom bebyggelsen och över sjön i skymningen, människor samlas i mörkret kring musikerna strax under de blinkande linjerna av neon. En del dansar medan de flesta stirrar hänfört på de mörkhyade männens händer som rör sig över instrumenten likt vågorna hos en ocean.
Faktiskt, för att vara helt ärlig och koncis, är det allra mesta här fullkomligt ojämförbart med tillvaron i Sverige.
ovanför molnen
Vi sitter i en buss påväg till en bergsby strax under molnen. Vi klättrar uppför branterna av röd jord och höga träd. Genom det öppna fönstret de viskande pilträden, de trollska skogarna, de forsande bäckarna och floderna. Molnen som seglar i höjd med de uråldriga bergsmassiven, sveper över skogarna som tunga vita skuggor. De blå silkesgardinerna fladdrar i vinden. Vi lyssnar på Kent och dricker lemonjuice i baksätet. Jocke Berg sjunger om socker, regn och vindspel. Jag känner mig fri och hel.
Att landa.
När vi kommer fram vet jag redan innan minibussens dörrar hunnit öppnas att jag kommer att älska den här platsen. Månljuset överröstar mörkret, floden brusar under stadens många broar. Det doftar av skog och stall. Vi vandrar över de gamla kullerstensgatorna genom gränderna mot vårt hotell någonstans bakom pilträd och tunga träportar. Innergården är fylld av bambu och bonsai. Citronfjärilar flyger stillsamt över kinesiskt porslin och nedsuttna korgstolar. Jag hör rosorna, vindspelen och palmbladen och på något märkligt sätt känns allt det här som att komma hem.
På kvällen håller vi en mindre spelning på en liten bar på andra sidan floden. I taket hänger lampor tillverkade av minoritetsfolken, stora tygstycken, fransar i rött och svart. Golvet är täckt av mattor och låga sittmöbler översållade av bohemiska kuddar. En av väggarna i lokalen saknas. De som inte bär pälsmössa dricker Jameson eller Tsingtao för att hålla värmen i natten. Vi sjunger folksånger för den kinesiska publiken, musik som de förmodligen aldrig hört förut. Det känns lite galet att stå där och uttrycka känslor och kärlekstragik på ett för dom helt främmande språk, men samtidigt fantastiskt att musiken i sin form och volym är så rotlös och portabel.
Jag minns när jag upplevde den är känslan en gång. Det var i Thailand vintern 2004, strax före tsunamin. Vi hade tagit in på ett hotell i Khao Lak bara ett tjugotal meter från stranden. Jag trodde att jag hade hittat hem men bara några få dagar senare spolades hela hotellet och större delen av staden bort. Jag glömmer aldrig den resan.
Ge mig nåt som känns -
Vi sjunger de sista raderna av Rosor och Palmblad i eftermiddagssolen i den där bussen. Du frågar mig om jag någonsin använt de där orden förut. Nu när vi sjunger dom känns de så krampaktigt desperata, det finns en våldsam och alltför välkänd ambivalens i de där raderna, men så många gånger jag känt just sådär. Den där kluvenheten som skavt hårt och länge mot ryggraden. Jag svarar "många gånger", kanske till och med alldeles för många, men det spelar egentligen ingen roll nu.
Landskapet öppnar sig under oss. Majsfälten, floderna, bergen och de vidsträckta slätterna breder ut sig nedanför. Vi ser tempel, pagodor, ris och bönder i höstsolens motljus och du ler mot mig i eftermiddagssolen för jag vet hur du känner -
I min ryggsäck spinner kompassnålen, pendlar långsamt mellan äkta och falsk. (Mellan sanning och lögn.) Och här ligger världen oförstörd framför våra skoskavda fötter.
YY/
Notblad, en kinesisk musiker och utsikten från vår balkong. En liten del av livet just nu.
håller andan, håller händer
Från en takterrass på tolfte våningen blickar vi ut över staden. Det har regnat i flera dagar men vinden som nu blåser över skyskraporna bär doften av hav och kust. Jag känner mig hemma igen.
Vi vandrar omkring över betongplattorna, utforskar utsikten, byggnaderna och bergsmassiven ur olika perspektiv. Jag bär hatt och fotograferar. Xiao Yue spelar 747 på min stålsträngade gitarr. Så lätt att fångas av pulsen som rytmiskt skyndar genom staden oavsett folkets stundande hjärtslag, att fastna i samma tempo som det motoriska regelbundna. Men vi är konstnärer, eskapister. Att undvika att fastna i ett mönster -
Ibland upptäcker man sig själv i ett ögonblick som förändrar hela den här musikaliska formeln. Plötsligt hamnar man liksom utanför allt det där omgivande verklighetsbruset. Vi blickar ut över staden och andas och tänker nog att livet är vackert ibland. Att detta nog är en sån där stund som många skulle kalla religiös eller helig, om man tror på sånt. Regnmolnen lättar och glider sakta iväg österut. Så långt man kan se härifrån, och ändå, så otroligt lite man egentligen uppfattar. Det handlar om perception, om att se och inhalera en liten del av den oändliga mänskligheten.
Och här står vi, beskådar livet från ovan som hökar eller änglar. Det är obeskrivligt och lite magiskt, som en vy från ett luftslott.
life outside the borders
Reflektioner -
Spegelbilder i blanka ytor. Två veckor har gått sedan vi lämnade Sverige och jag saknar redan doften av havet. Vi reser till en sjö utanför Kunming över en helg. Det är en av de vackraste platser jag någonsin varit på. Luften är ren och ljum, vattnet är klart och morgondimmorna som vita spökslöjor över vattenytan. Längs strandkanten vandrar lokalbefolkningen i swimming suits och rishattar. Kvinnorna säljer smycken och frukt under pilträden, männen och bönderna torkar majs och chili längs med de krokiga landsvägarna. Fiskarna återvänder till byhamnarna i sina gondolliknande båtar i soluppgången, deras nät är fulla med levande marina varelser. Här skiljer sig livet så otroligt mycket från det i staden, folkmyllret, den aldrig sinande strömmen av neon och publicitet. Här är mycket fortfarande synonymt med ursprung och historia och dessa fossila fotspår får vi bevittna i makroperspektiv. Snäckorna på stranden, vindspelen på restaurangerna, åsnorna och de många nytvättade lakanen på tvättställningarna utanför husen.
Tecken -
Detta obegripliga alfabet börjar anta en alltmer logisk form. Människorna vi möter är otroligt givmilda i sitt språk och vi lär oss nya ord och meningar varje gång vi möter en främmande person. Att lära sig ett nytt språk ger perspektiv på väldigt mycket mer än ord och grammatik, inte minst i det egna modersmålet.
Att ifrågasätta -
Hur kom jag hit? Hur hamnade jag på andra sidan jorden? Jag tror att det ibland handlar om att släppa kontrollen, om att tänka med hjärta istället för hjärna. Det handlar om att ta en risk, en chans, som både kan föröda eller berika. Men mest av allt handlar det om att se möjligheterna, det stora i det lilla.
zhong guo
Tillbaka i Kina.
