23.10.10
Livet är vackert. Det enkla är vackert. En porlande bäck, ett stycke akustisk livemusik från en bar, en man som skriver visa ord på Dongba i kolsvart bläck. Livet - strukturen hos träet på en gammal bro, en kopp svart kaffe, en katt som klättrar över tegelpannorna på ett kinesiskt tak, röda rislampor som vajar i den aldrig tystnande vinden. Vi bevittnat allt. Utdöda språk, buddhistiska böner, tyngden från våra ryggsäckar mot trötta axlar, överfyllda askkoppar på de handvävda bordsdukarna, och vi andas in atmosfären, lugnet och historien.
I Shu He spelar två unga män melankoliska melodier på en öde bar. De har dragit ner sina hattar och mössor långt över pannbenen. Deras ögon smälter samman med skuggan under luggarna och gör deras blickar osynliga för omgivningen. Sångerna känns uppgivna och trasiga trots att vi förstår få ord av lyriken. Gitarrspelet är avskalat och stundtals vagt, men någonting i tonerna fastnar på hjärtats näthinna och framkallar en inre gåshud. De röda stearinljusen brinner i natten, cigarettröken dansar över borden och vi blir kittlade av musikens tentakler. Ingen av oss kommer att vilja lämna den här platsen.
Dom spelar Wish You Were Here i en version som jag aldrig hört förut. Verserna är annorlunda, liksom tonarten och rytmen. Detta är deras tolkning av någonting vackert. Tvetydighet och perspektiv, det där med att skönheten ligger i betraktarens ögon. Att definiera något subjektivt utan att trampa någon på tårna. Svårigheten i valfriheten, men den här versionen är precis som originalet kraftfull i sin enkelhet. Så många gånger samma rader nått mina trumhinnor och framkallat eufori, men ikväll blir jag nostalgisk snarare än euforisk. Jag minns när vi framförde samma låt på ett ålderdomshem för döende gamla i Sverige. Ljudvågorna från två blyga gitarrer och en lågmäld sångerska mötte öron med nedsatt hörsel i matsalen på Rosenholm. Vi såg tröttheten i deras ögon, ålderns brådska i de rynkiga ansiktena, de blå ådrorna under den tunna bleka huden, och vi såg livet och dess obarmhärtiga sätt att långsamt tyna bort.
På ett tibetanskt café i Lijiang. Jag lutar mitt trötta backpackerhuvud mot väggen och blickar ut genom det öppna fönstret. Från översta våningen kan man se allt som händer på gatan nedanför. Försäljarna i de små butikerna, de mossiga takåsarna, människornas planlösa fotsteg över de kalla uråldriga gatstenarna. Xiao Yue tecknar kolskisser och röker kinesiska cigaretter. I våra ryggsäckar finns spår, minnen, memoarer ifrån platser vi besökt. Fragment, svaga dofter som från läder, små rester av glasklar overklig verklighet. Jag vill aldrig sluta resa, färdas, skapa.
På ett tibetanskt café i Lijiang: Så sitter vi återigen i gränslandet, i skärningspunkten mellan musiken från två barer, mellan illusioner och kulturrevolutioner, förväntningar och realism och jag vet inte om jag någonsin varit så våldsamt närvarande i ett ögonblick som just nu.
Kommentarer
Trackback
