ovanför molnen
Vi sitter i en buss påväg till en bergsby strax under molnen. Vi klättrar uppför branterna av röd jord och höga träd. Genom det öppna fönstret de viskande pilträden, de trollska skogarna, de forsande bäckarna och floderna. Molnen som seglar i höjd med de uråldriga bergsmassiven, sveper över skogarna som tunga vita skuggor. De blå silkesgardinerna fladdrar i vinden. Vi lyssnar på Kent och dricker lemonjuice i baksätet. Jocke Berg sjunger om socker, regn och vindspel. Jag känner mig fri och hel.
Att landa.
När vi kommer fram vet jag redan innan minibussens dörrar hunnit öppnas att jag kommer att älska den här platsen. Månljuset överröstar mörkret, floden brusar under stadens många broar. Det doftar av skog och stall. Vi vandrar över de gamla kullerstensgatorna genom gränderna mot vårt hotell någonstans bakom pilträd och tunga träportar. Innergården är fylld av bambu och bonsai. Citronfjärilar flyger stillsamt över kinesiskt porslin och nedsuttna korgstolar. Jag hör rosorna, vindspelen och palmbladen och på något märkligt sätt känns allt det här som att komma hem.
På kvällen håller vi en mindre spelning på en liten bar på andra sidan floden. I taket hänger lampor tillverkade av minoritetsfolken, stora tygstycken, fransar i rött och svart. Golvet är täckt av mattor och låga sittmöbler översållade av bohemiska kuddar. En av väggarna i lokalen saknas. De som inte bär pälsmössa dricker Jameson eller Tsingtao för att hålla värmen i natten. Vi sjunger folksånger för den kinesiska publiken, musik som de förmodligen aldrig hört förut. Det känns lite galet att stå där och uttrycka känslor och kärlekstragik på ett för dom helt främmande språk, men samtidigt fantastiskt att musiken i sin form och volym är så rotlös och portabel.
Jag minns när jag upplevde den är känslan en gång. Det var i Thailand vintern 2004, strax före tsunamin. Vi hade tagit in på ett hotell i Khao Lak bara ett tjugotal meter från stranden. Jag trodde att jag hade hittat hem men bara några få dagar senare spolades hela hotellet och större delen av staden bort. Jag glömmer aldrig den resan.
Ge mig nåt som känns -
Vi sjunger de sista raderna av Rosor och Palmblad i eftermiddagssolen i den där bussen. Du frågar mig om jag någonsin använt de där orden förut. Nu när vi sjunger dom känns de så krampaktigt desperata, det finns en våldsam och alltför välkänd ambivalens i de där raderna, men så många gånger jag känt just sådär. Den där kluvenheten som skavt hårt och länge mot ryggraden. Jag svarar "många gånger", kanske till och med alldeles för många, men det spelar egentligen ingen roll nu.
Landskapet öppnar sig under oss. Majsfälten, floderna, bergen och de vidsträckta slätterna breder ut sig nedanför. Vi ser tempel, pagodor, ris och bönder i höstsolens motljus och du ler mot mig i eftermiddagssolen för jag vet hur du känner -
I min ryggsäck spinner kompassnålen, pendlar långsamt mellan äkta och falsk. (Mellan sanning och lögn.) Och här ligger världen oförstörd framför våra skoskavda fötter.
Kommentarer
Trackback
