eleyonor

Söndag eftermiddag. Jag sitter på ett café med Xiao Yue och dricker café au lait. Som så många gånger förr. Detta har blivit vårt andra, eller tredje, kanske fjärde hem förutom vår lägenhet i Drakträdgården. Det är fint att kunna ha platser som den här att komma tillbaka till, en plats där man kan känna sig hemma i allt det här när man virar halsduken tätare runt kroppen och smuttar på sitt kaffe. Det doftar av kanel och vaniljthé, pasta och ugnsbakad aubergine. I timtal kan vi sitta här och plugga kinesiska, diskutera konst eller bara titta på folket som passerar på gatan nedanför. Ur högtalarna strömmar Chet Baker, jazz eller smalare asiatiska instrumentala band.

Bortsett studierna på galleriet och de korta visiterna i lägenheten då vi fyller våra väskor med anteckningsböcker och blyerts är vi sällan hemma. Från sovrumsfönstren kan man se hela staden leva och andas utanför, i dimma, regn eller solsken. Ibland firar vi födelsedagar, fikar eller äter middag med våra kinesiska, jamaicanska, afrikanska, japanska, koreanska, thailändska eller polska vänner. Det är trevligt och sällskapet är fantastiskt. Vi går på konserter, exhibition openings, spelar biljard och besöker små dekadenta barer. På helgerna spelar våra afrikanska vänner i Green Lake Park. Rytmerna från bongo och kongastrummor fortplantar sig genom bebyggelsen och över sjön i skymningen, människor samlas i mörkret kring musikerna strax under de blinkande linjerna av neon. En del dansar medan de flesta stirrar hänfört på de mörkhyade männens händer som rör sig över instrumenten likt vågorna hos en ocean.

Faktiskt, för att vara helt ärlig och koncis, är det allra mesta här fullkomligt ojämförbart med tillvaron i Sverige.